2013, var året som började i rosenrött för att avslutas med en fruktansvärt jobbig höst.
Maj, med en strålande sol från en klarblå himmel. En superhärlig resa/utställningshelg i Roskilde i Danmark tillsammans med mina vänner Lotta, Karin och deras Lagotto-tjejer och några fler som dök upp under resan. Där Hossa första dagen fick excellent och blev 2:a bästa hane av en domare som tidigare slängt ut honom med ett gult kort. Ja, man slutar aldrig att förvånas. Han hade tydligen hittat och läst rasstandarden (med lite hjälp) och där upptäckt att det var önskvärt att tollare hade vita tecken. Alla dessa hade han slängt ut tidigare, men han var inte sämre än att han kunde ändra sig, det får han kredit för.
Dag två gick det ännu bättre 1:a bästa hane och BIM. Men vad spelade det för roll när han fick det danska certet, cacib och dessutom lyckade vinna på rätt dag när det var kvalificering till Crufts i Birmingham 2014! Allt detta innbar att vi återvände hem till Mora med en nordisk- och internationell champion bak i bilen!! Mmmmm ibland är livet underbart och fruktansvärt rättvist, hi ni!
Under den danmarksresan har jag blivit stormförtjust i att bo på Kro, rekommenderas att testa!
Av bara farten åkte vi till Avesta och nationell utställning i juni. Där blev Hossa åter bästa hane och BIM. Mellanlandning hos dottern Linda i Falun under natten och vidare till Högbo för SSRK utställning söndag. Resultat 2:a bästa hane.
Vilken underbara sommar vi haft detta år. Vi var så nära att sälja båten i våras, den har inte varit i vattnet de två senaste somrarna. Men på något underligt vis bestämde vi oss för att behålla den trotts att en intressent var på ingång. Tur var väl det, även hundarna älskar att åka båt och jag kommer knapp ihåg när vi senast tillbringat så mkt tid på sjön!
I juli bestämde vi oss plötsligt för att hänga på husvagnen och dra norrut till Åre och Fäviken Fair Games. Det var en upplevelse, har ni möjlighet, ta en tur dit. Jaktmässa i dagarna tre med allt från hund- och hästuppvisning, clinics, björn- och älghundstest, apporteringstävling, testskjutning av olka vapen, uppvisning av cosackryttare och upvisningstävling av det svenska och canadensiska landslagen som tävlar i såg och yxa (vaddet nu heter), till att avslutas varje kväll med uppträdande och dans. På fredagen hade Tomas Ledin sin avskedsconcert och på lördagen uppträdde Sven-Ingvars.
Vi var aldrig in och tittade eftersom vi inte ville lämna hundarna kvar själva i husvagnen, men eftersom campingen låg intill festområdet/scenen, var det enda vi missade att se uppträdandet. Ljudet var det inget fel på.
Sedan kom augusti och den spännande återresan till Danmark där Nordiska Viltspårsmästerkapen hölls.
Så klart hade jag övertygat alla i laget och medresenärer att vi skulle bo på Kro. Den var inte lika mysig som den vi bodde på i Roskilde, men ändå ok. Men var gör väl det när man får umgås med så trevliga vänner och dessutom få så många nya!
Så kom då dagen D. Alla var ladde till tusen och nosarna välpolerade!
Samling, transport ut till spåren och klart för start i de danska viltspårsskogarna.
Men stopp, vad hände? För första gången i sitt 12-åriga liv misslyckades Nessie helt med spårningen och kom inte fram till spårslutet. Hon kom nästan inte ur startrutan som oturligt nog hamnat mitt i en hjortkorsning. När hon väl kommit därifrån och börjat spåra, fick hon plötsligt för sig att gå tillbaka och kolla och då var det morsning och goodbye, tack för den här gången.
Det var inte bara Nessie som misslyckades i de danska skogarna, inte ens hälften av alla ekipage klarade ett första pris och det kanske säger något om svårigheterna.
Det blev i alla fall en 3:e plats för det svenska laget (av 4). Segrade gjorde norska följt av danmark och som 4:a slutade finland.
Hon är i alla fall våra underbara guldgumma, gör alltid det bästa hon kan. Tillbaka i Sverige och septembertävlingarna i Tisjön, var hon den gamla säkra spåraren igen. Och när det kommer till skarpa eftersök är det nog inte många som slår henne på tassarna!!!
Så här härligt campade och hade vi det under viltspårstävlingarna i Tisjön i september.
Dagarna lunkade på i vi hade kommit till mitten av oktober. Som brukligt var det genomgång av hundarna på trimbänken. Klor och tasshåret ska klippas, öron och tänder rengöras och genomgång av pälsen och lite annat smått och gott.
Det var då jag upptäckte en liten knöl, stor som en ärta i ett juver på Lady. Usch, direkt ekade ordet cancer i mitt huvud. Ta det lugnt nu Eva, intre drabbas av panik fösökte jag lugna mig. Nästa morgon ringde jag veterinären och fick en tid för undersökning redan nästa dag.
Som jag trodde rörde det sig om en juvertumör och tid för operation bokas en vecka senare. Tisdag den 27 oktober sövdes Lady och opererades. Vi hade bestämt oss för att ta bort alla juver på ena sidan för att inte chansa. Alternativet var att ta bort den som var drabbad, samt de två närmsta. Hade det sedan visat sig att det var en elakartad tumör hade vi varit tvungna att göra om operationen och ta bort även de övriga juvren. Det kändes inte som något alternativ.
Det här blev ingen lätt tid. Veterinären varnade att det var en av de svåraste operationerna för en hund, eftersom man tog bort så mkt hud och vävnad som sedan skulle läka ihop. Vi måste räkna med en läktid på minst 2 veckor. Ok, jag tänkte att huvudsaken är att hon blir frisk
Lady hade ett sår som sträckte sig från fram- till bakbenen. Efter några dagar började det se rött och irriterat ut runt såret, ny kontakt med veterinären. Så klart var det fredag under allhelgona med allt vad det innebär med ledigheter etc. De hade fått in många fall, vilket innebar att veterinären i Mora hade inte möjlighet att titta på henne förrän under lördagen. Därför åkte vi ner till Falun istället
De gjorde rent såret och tvättade magen. Berättade att det var sårvätskan som gav irritation eftersom den är väldigt frätande, men att den främre delen hade börjat läka fint. Jag uppmanades att spola rent magen och smörja huden runt såret med skyddande salva, minst 3 ggr/dag. De tog även prov i såret och skrev ut penicilin.
Vi åkte hem igen och skötte enligt anvisning. Söndag morgon när vi vaknade var Lady väldigt orolig. När jag tittade på magen hade stygnen släppt och såret hade gått upp ca 10 cm. Ringde smått hysterisk till veterinären igen och vi skulle få komma in under förmiddagen. Hon förvarnade om att det kanske inte kunde sys igen, men att hon skulle titta på det.När vi kom dit förstod hon att jag varit rädd, hon hade inte kunnat tänka sig att det hade gått upp så mycket. Det blev stora stoppnålen igen, med fina stora korsstygn den här gången och så ett dränage i såret.
Kommande vecka fick jag så besked om att det var en godartad tumör, YES, VILKET UNDERBART BESKED. I nästa minut ringde veterinären från Falun och sa att de fått svar på odlingen från såret, det var stafylukocker i såret och penicilinet hon fått inte hjälpte. Det var därför inte såret läkte som det skulle, nytt penicilin och kämpa vidare.
Det blev några turer igen till veterinärerna. Men i början av december kunde jag ta bort stygnen och Lady kunde äntligen slippa struten när vi var hemma och hon hade bodyn på. Det blev ännu ett bakslag helgen före julafton. Irritation i såret (som nu i alla fall var läkt). Hon var irriterad och hade under natten slickat upp ett litet sår. Åter till vet.
Hon förklarade att det de invärtes stygnen nu höll på att luckras upp och då kunde en reaktion komma på en del hundar. Det visade sig genom en lättare inflammation och irritation. Nytt dränage, penicilin och struten på igen, grrr.
Den här gången gick det i alla fall fortare att bli bra. Nu är tratten borta och magen ser fin ut, ett stort ärr över hela magen, men vad gör väl det hon är FRISK min finaste EMIL! Jag förlåter dig allt bus du alltid hittar på! Nu kan väl bara 2014 bli ett lugnare år.....eller?